http://www.arjeplognytt.se/images/1/Headlines/Arjeplogtrolling29juli.jpg
http://www.arjeplognytt.se/images/1/Headlines/skvattbokpuff.jpg
http://www.arjeplognytt.se/images/1/Headlines/BannerTopp.jpg
http://www.arjeplognytt.se/images/1/Headlines/bannermars2017.jpg
http://www.sparbankennord.se/privat/index.htm
http://www.silverhatten.se/
http://www.winterkvist.com
2017-02-26 09:00:00
Slöjden en viktig del av kulturen
images/1/images/1/2017-02/Jonas_0062.jpg
Slöjden är en viktig del av den samiska kulturen, och mer resurser och uppmärksamhet bör satsas på att föra kunskapen och traditionen vidare, både i hemmen, skolorna och politiskt.
Det menar Jonas Sandström, en av få etablerade sameslöjdare inom det syd-centralsamiska området.
-Renskötseln är naturligtvis navet, och det är självklart att den ska ha den starkaste ställningen, men för att hålla hela vår kultur levande i framtiden är det viktigt att lyfta fram även slöjden som en näringsgren. Det är svårt, och tar minst tio år att etablera sig som slöjdare, och för att kunna bli en bra slöjdare behöver man känna till både materialet, funktionen och ursprunget. Tyvärr riskerar vi att mycket kunskap försvinner, framför allt när det gäller den sydsamiska slöjden, säger han.


Det här reportaget har publicerats i tidningen Samefolket.
Foto: Peder Lundkvist Text: Marianne Hofman


images/1/images/1/2017-02/Jonas_0037.jpg
Vi träffas hemma hos Jonas Sandström i byn Sandfors, några mil nordväst om Skellefteå.
Han berättar att det var hans far som introducerade slöjden i hans liv. Men han gjorde det utan stolthet över sin samiska bakgrund.
-Pappa föddes 1932 i Malå, och fyra år senare flyttade familjen hit till kusten. På den tiden fanns det ingen status i att vara same. De ville köpa sig fiskerätt i havet, försökte jaga säl och hade det kämpigt. De var fattiga, blev väldigt dåligt bemötta och tricket var att försöka bryta med det samiska, så alla tillhörigheter med samiskt ursprung brändes upp. Pappa blev hatisk mot allt det samiska, och även om han är mer öppen om det idag så är det fortfarande otroligt känsligt för honom.


Jonas mamma, som dog i cancer när han var sexton år, hade också samiskt påbrå, och hon försökte i viss mån hålla kvar vid den kulturen, liksom Jonas farmor.
-Farmor brukade berätta en del om det gamla, och min farfar, Erik Emanuel Sandström, var slöjdare. Men han hade ju slutat när jag började intressera mig på allvar för slöjden. Pappa är fortfarande ganska duktig på att slöjda och gravera, och han brukar vara med mig i slöjdlokalen ibland. Men han ser inte slöjden som ett konsthantverk, för honom handlar det om att göra bruksgrejer till sig själv och släkten, numera mest som terapi, säger Jonas.

Jonas Sandström var 12 år gammal när han gjorde sin första kniv. Det blev några till, sen kom, som han själv uttrycker det, mopedåldern och sånt, emellan.
-Fram till ungefär 20-årsåldern var slöjdandet bara sporadiskt, men sedan dess har jag slöjdat mer frekvent, och framgångarna ledde förstås till mer och mer. Till att börja med var det bruksslöjd till renskötarna, men jag tävlar hela tiden med mig själv om att utveckla och göra finare och finare slöjd, och när man nått en viss nivå så får knivarna ett samlarvärde. Idag säljer jag ungefär hälften av min slöjd i Sverige, och den andra hälften i Canada, USA och Tyskland.

images/1/images/1/2017-02/Jonas_0077.jpg
Knivar är det som oftast efterfrågas. Men Jonas Sandström gör även annat, till exempel smycken, náhppes och kosor. De material han använder är framför allt horn av älg och ren, och masur från björk, sälg och rönn.
Knivbladen gör han inte själv, utan köper in från dem som specialiserat sig på att göra knivblad av bra kvalitet.
-Ibland slipar jag något blad själv, till bruksknivar, men man kan inte bli riktigt bra på allt, och jag vill att mina knivar ska ha samma höga kvalitet rakt igenom. Därför tycker jag det är bättre att jag köper knivblad av de främsta smederna.
Det som är mest karaktäristiskt för Jonas Sandströms slöjd är gravyren, med minimala snitt, skapade med hjälp av mikroskop.
-Jag har dragit ner storleken på gravyren till minsta möjliga, och gör allt på fri hand. Blyertsstreck är för tjocka, förklarar han.

images/1/images/1/2017-02/Jonas_0081.jpg
Jonas Sandströms slöjd bär oftast sydsamisk prägel, både när det gäller form och gravyrmönster. Men visst skapas även alster av mer nordsamisk typ av hans händer.
-Förr var skillnaderna mellan slöjd och bruksföremål från nord och syd större, men idag har det blivit någon slags blandkultur. Det finns till exempel inga gamla sydsamiska huggare, de kom med Karesuandolapparna norrifrån.
Jonas menar att det nordsamiska inflytandet varit berikande för slöjden. Men han konstaterar också med ett visst vemod att han idag är en av få etablerade slöjdare som håller fast vid det sydsamiska, och att nordsamerna varit mer benägna att behålla sin kultur.
-Det finns inte länge någon slöjdutbildning inom det syd-centralsamiska området, och det påverkar naturligtvis också hur slöjden kommer att utvecklas i framtiden, menar han.
Jonas Sandström har själv inte gått någon slöjdutbildning, och känner idag att det är en styrka att vara självlärd.
-Jag har utvecklat min egen stil och teknik på ett sätt som jag kanske inte skulle ha gjort om jag hade gått en utbildning. Men det krävs både intresse, talang, kunskap om materialet, förståelse för ursprunget, mycket arbete och en hel del tur om man ska lyckas, påpekar han.
Han skrattar till, och tillägger att han ser sitt eget intresse för slöjden som i det närmaste sjukligt.
-Jag tänker om mig själv att jag nog använder en missbruksgen, men istället för att dricka sprit så slöjdar jag. Om jag inte slöjdar så får jag samma abstinens som en alkoholist som inte dricker.
Men slöjdandet är också en tävling. Det handlar om att hela tiden utveckla och bli bättre.
-Jag tävlar med mig själv, varje ny produkt måste bli bättre än den förra, och jag kan drömma mig hur långt bort som helst i gravyrmönster. Men det finns förstås också en nivå där det inte längre finns någon funktion i att utveckla och förfina, och en brukskniv som är för fin blir inte använd, så det är alltid en avvägning.

Jonas kommer från en idag icke aktiv renskötarsläkt, och har som sagt inte vuxit upp i ett hem där stoltheten över ursprunget var ständigt närvarande. Men ursprunget fanns, och finns, där ändå, och Jonas tycker det är viktigt att föra arvet vidare.
-Även om man inte får ta del av hela kakan, så finns den där, och man söker efter det som fattas. Många av våra kulturbärare idag är inte födda i samisk miljö eller i samiska hem, utan kommer från utkanten.

Han tillbringade några år som dräng i Mausjaurs sameby, och vet vad renskötarlivet innebär.
-Men när jag som 25-åring fick reumatism blev jag tvungen att välja en annan väg, och idag är det via slöjden som jag bär kulturen vidare. Jag hoppas förstås att barn och barnbarn, eller andra yngre förmågor, tar vid. Men min strategi är att inte försöka tvinga på någon någonting, de måste hitta sina egna intressen.
Däremot är Jonas Sandström generös med sin kunskap om slöjd, och svarar gärna på både stora och små frågor om teknik, material eller metoder.
-Jag har inga hemligheter, och ser ingen annan som konkurrent. När man delar något är båda vinnare, och man kan alltid lära sig något av varandras idéer. Alla gör sin egen slöjd utifrån sina egna förutsättningar, och det är upp till varje enskild betraktare att bedöma vilken slöjd man tycker om och vill köpa.

Han anser att om den samiska kulturen och kunskapen ska ha en chans att överleva måste de som har kunnandet och möjligheterna ta sitt ansvar och föra arvet vidare.
-Vi lever i ett tekniskt tidevarv, och även samiska barn tycker om tv-spel. Därför är det viktigt att så frön för slöjden. Ju tidigare man kan så dessa frön, ju bättre är det, och du kan aldrig veta vilket frö som skapar mästaren. Hemspråksundervisningen i skolorna är viktig, men skolorna har också ett ansvar för resten av den samiska kulturen. De skulle till exempel kunna bjuda in slöjdare, kanske skulle det väcka intresset hos fler. Har föräldrarna inget intresse måste barnen få det någon annanstans.

Jonas Sandström önskar också att det fanns mer pengar avsatta för samiska slöjdare, i form av exempelvis stipendier.
-Slöjden är den del av kulturen som kommit in i finrummen, och som efterfrågas, men samtidigt är vi slöjdare inte riktigt delaktiga eller har samma status som renskötarna. Idag avsätter Sametinget 2 miljoner kronor per år till Sameslöjdstiftelsen. Det räcker inte till mycket, och vi etablerade slöjdare märker väldigt lite av de pengarna. På ett sätt kan man väl se det som att vår verksamhet ska bära sina egna kostnader, men att jobba fram slöjd till en utställning tar flera månader, och något ska vi leva av även under den tiden. Det skulle underlätta för oss om det fanns möjlighet att få något slags stipendium.

images/1/images/1/2017-02/Jonas_0017.jpgSjälv har han ett halvtidsjobb i Björkdalsgruvan och tycker att kombinationen deltidsanställd/slöjdare fungerar bra.
-Det är en optimal lösning, jag rekommenderar inte någon att försöka klara sig enbart på slöjd idag. Först och främst tar det tid att bli etablerad och få sin slöjd efterfrågad, och även under den tiden måste man leva av något. Men det är också bra att ha det skyddsnät en anställning ger.
Vi konstaterar att det även är svårt att leva enbart på de inkomster som renskötseln ger. Många renskötare har andra jobb vid sidan av renskötseln för att klara ekonomin.
-Binäringarna blir viktigare och viktigare, men det kan vara svårt att ha slöjden som enda binäring till renskötseln, tror Jonas Sandström.

Hästar är ett av Jonas Sandströms stora intressen, och hemma på gården i Sandfors går tre nordsvenskar. 9-åriga Bestkvikken är en av dem.

Idag är Jonas Sandström, med rätta, stolt över både sitt ursprung och sin slöjd. Hans konstföremål är eftertraktade bland samlare, men det är inte det han glädjer sig allra mest över.
-Jag bestämde mig tidigt för att oavsett hur det går ska jag fortsätta leverera bruksslöjd till renskötarna. Det som är allra roligast, och fortfarande gör mig allra stoltast, är att få se någon bära och använda en kniv som jag gjort. Vi får inte glömma var slöjden kommer ifrån, allt i det gamla nomadsamhället skulle tillverkas av ett syfte och ha en funktion, och det ska vi vara ödmjuka inför.
images/1/images/1/560annonser2017/2017Silvermuseet.jpg
blog comments powered by Disqus

RSSPrenumerera via RSS | Vi använder cookies