070-344 20 23

FOTO: Maria Söderberg. Åsa Lindgren, arkeolog vid Norrbottens Museum, berättade om de undersökningar som gjorts i Silbojokk. Än finns mycket kvar att göra, men det är ovisst om utgrävningarna kommer att fortsätta.

Nu har arkeologerna hunnit undersöka sjuttio gravar i Silbojokk. Snart ska arbetet avslutas och det är osäkert om det blir fortsatta utgrävningar.
– Men det känns inte bra att lämna mänskliga kvarlevor på stranden.
Det säger Åsa Lindgren, arkeolog vid Norrbottens museum, som arbetat flera somrar vid den övergivna smälthyttan från Nasaepokens första period.

Redan dagen innan den guidade visningen i Silbojokk förstod arrangörerna vart det lutade. Det skulle inte vara möjligt ta sig över från Roparudden med båt. Vinden låg på för hårt. Därmed blev det en ny variant för de visningar som ägt rum under många somrar. Arkeolog Åsa Lindgren deltog första gången 2011 och gjorde nu, sju år senare, en kort visning vid strandkanten av Sädvvájávrre med utgrävningsområdet som fond. Därefter gick färden till en av de större stugorna i Vuoggatjålme där femton deltagare var med och lyssnade.

– Vi gör vår sista vecka här nu innan sjön däms upp, sedan blir det rapportskrivande och vi får avvakta och se om det blir en fortsättning. Vi har undersökt sjuttio gravar, men det finns flera kvar som vi inte hinner med nu. Hur många vet vi inte, för vi vet inte hur många som redan eroderat bort.

FOTO: Maria Söderberg. Blåsten gjorde det omöjligt att åka båt över till Silbojokk, men Åsa Lindgren inledde berättelsen om utgrävningarna vid stranden av Sädvvájávrre.

Med dämningen eroderas stränderna. Ben och föremål från kyrkogården sköljs ut i Sädvvájávrre.
– Det känns verkligen inte bra att lämna gravar kvar, med risk att mänskliga kvarlevor eroderar ut på stranden, menade hon och säger att Silbojokk juridiskt hamnat i ett ingenmansland. Skellefteå Kraft har inte längre någon skyldighet att bekosta några undersökningar, det reglerades innan utbyggnaden. Länsstyrelsen i Norrbotten, som får anslag av Riksantikvarieämbetet, har andra projekt som också behöver resurser.
– Det finns fortfarande många frågor att besvara.

En av de frågeställningar som arkeologerna från Norrbottens museum har brottats med är gravskick och fynd i gravarna. I flera gravar – i ungefär en tredjedel av dem – har man hittat föremål som elddon, knivar, hammare, en yxa och en nål. På bilder visade Åsa Lindgren ett fynd som tros vara en del av en körstav. De användes när man körde ren på vintern. Fyndet är ett fragment av ornerat horn, bara ungefär fyra centimeter brett och var  mycket skört. Det är första gången en sådan hittats som ett arkeologiskt fynd, vad arkeologerna nu vet.

FOTO: Maria Söderberg. Stränderna eroderar och både mänskliga kvarlevor och föremål riskerar att försvinna ut i sjön. Silbojokk har hamnat i ett juridiskt ingenmansland, och det är osäkert om utgrävningarna kan fortsätta.

Vilka var de som begravdes i Silbojokk? Enligt arkivgenomgången som gjorts tillhörde de flesta lokalbefolkningen, det vill säga samerna i området, berättade Åsa Lindgren.

– Genom analys av tänder och ben kan man få svar. Den yngsta är två år och den äldsta är över femtio år. De flesta är mellan tjugo och fyrtio år. Vår analys visar också att det finns släktskap mellan individer. De begravda är till 43 procent barn, 30 procent är kvinnor och resten män, 27 procent. Vad vi nu känner till är 22 begravda inne i själva kapellet.

Under mötet väcktes frågor om det vore möjligt att DNA-testa skelettdelar och därmed få större kännedom om individerna.

– Det blir troligen svårt att göra. Materialet är troligen för dåligt bevarat, menade Åsa Lindgren.
– Om det är möjligt måste man fundera på vad en sådan analys säger – och inte säger om en individ!

Även frågan om var kvarlevorna tar vägen väcktes. En deltagare undrade om de inte ska återbegravas?
Det är Statens Historiska museum som formellt äger allt material som kommer ifrån Silbojokk. Fråga om återbegravning har ställts till dem, men har ännu inte behandlats, i och med att undersökningarna pågår. Beslut om en eventuell återbegravning ligger sedan på regeringsnivå i och med att det är ett avsteg från Kulturmiljölagen att återbegrava ett arkeologiskt material.

Mötet om Silbojokk hade arrangerats av Norrbottens museum, Magasin Silvervägen och ABF Norr Arjeplog. Nästa chans att lära mer om Nasafjällsepoken är den 12 augusti när det är visning vid det gamla gruvområdet.

Text Maria Söderberg

FAKTA:

Silbojokk etablerades 1635 i anslutning till den första gruvepoken i Nasafjäll. Under 24 år bearbetades malmen vid Sädvvájávrre, men all hantering fick ett hastigt avslut när en dansk-norsk här attackerade hyttan. Församlingen som startade i Silbojokk fortsatte dock att verka, även om det inte alltid fanns en präst på plats. Inte minst samerna var skyldiga att besöka kyrkoplatsen. Kapell och kyrkogård övergavs först 1775. Vid senaste kraftverksutbyggnaden vid mitten av 1980-talet dämdes Sädvvájávrre och vattennivån steg 14 meter. Innan dess genomförde Riksantikvarieämbetet utgrävningar i Silbojokk men fann då inte platsen för kapellet eller kyrkogården. Efter ett skelettfynd juli 2002 fick Norrbottens museum i uppdrag att undersöka platsen. Räddningsundersökningar har genomfarts 2004 och 2005, samt 2015 till 2018.