070-344 20 23

FOTO: Peder Lundkvist. Livet kan vara ett helvete. Men om man kan prata om det som gör ont och vågar vara den man är, kan livet ta en ny vändning. Idag är Dan Eriksson en stolt och lycklig homosexuell same, efter många år av psykisk ohälsa och två självmordsförsök.

Om man inte vågar prata om det kan man dö.

Så enkelt är det.

Och så svårt.

Dan Eriksson, idag stolt homosexuell same, vet vad det handlar om. Han har levt större delen av sitt liv i förnekelse om sitt rätta jag, och det krävdes många år av psykisk ohälsa och två självmordsförsök innan han vågade prata.

Nu vill han hjälpa andra att förstå hur viktigt det är att vara den man är, att prata och att leva.

 

Dan Eriksson är född i Arjeplog och bodde de första åren av sitt liv i Laisvall, tillsammans med sina föräldrar och sex syskon. När han var tio år gammal dog hans far plötsligt i en hjärtinfarkt, och familjen fick inte längre bo kvar i gruvarbetarbostaden.

– Både mamma och pappa kom från Arvidsjaur, hon från Storträsk och han från Njallejaur. Så när vi skulle flytta från Laisvall valde mamma Arvidsjaur, och här blev jag kvar.

De samiska rötterna sträcker sig långt tillbaka, men Dan var under lång tid inte speciellt intresserad av sitt ursprung.

– Jag har inte vuxit upp och blivit skolad i det samiska samhället. Jag kan inte samiska, och jag känner mig fortfarande inte riktigt bekväm i kolt. Men idag är jag en stolt same, och jag är en stolt homosexuell same.

FOTO: Peder Lundkvist. Idag känner Dan Eriksson livsglädje och står stadigt med båda fötterna på jorden. Men det har inte alltid varit så. Vändningen kom när han till slut vågade vara den han är.

 

När Dan Eriksson beskriver sig själv som ung pojke berättar han om en glad och sprallig grabb, vars sångintresse väcktes redan i söndagsskolan.

– Mamma var hemmafru och tog hand om oss väl. Men mina problem började i unga år.

Under puberteten och tonåren märkte Dan att han var mer intresserad av killar än av tjejer. En insikt han försökte förtränga så långt det någonsin var möjligt.

– Jag var fylld av mina egna fördomar, förklarar han.

 

Han blev sambo med en kvinna och de fick två barn. Han hade ett bra jobb och var aktiv idrottare.

Livet fungerande på ett vis. Men Dan mådde inte bra. Den psykiska ohälsan blev svårare och svårare, och från den här tiden kan han berätta om både psykoser, depressioner och social fobi.

– Den sociala fobin var värst. Jag gick omkring och letade efter fel på mig själv. Jag undrade om det kunde synas på mig att jag är bög, och när jag mötte unga killar på gatan förväntade jag mig att de skulle kalla mig bögjävel. Om man har ett problem som man inte kan prata om, så växer det och snurrar till slut runt, runt i huvudet fortare än en satellit. Så var det för mig. Till slut orkar man inte mer, jag var så rädd.

I flera år bar Dan Eriksson med sig tankarna på att ta livet av sig. Hur skulle han gå till väga? När skulle det ske? – Man kommer till en punkt när man inte orkar tänka på barn och anhöriga, säger han.

 

Humorn och livsglädjen bleknade och försvann. Till sist återstod bara ett tänkbart alternativ för Dan Eriksson – att avsluta sitt eget liv.

– Jag bar på tankarna i flera år. Funderade över hur jag skulle göra det. Tänkte ibland när jag var ute på vägarna att nästa gång jag möter en lastbil svänger jag över på andra sidan vägen, rakt emot den… eller kanske gå ut på balkongen och hoppa med huvudet före ner i asfalten… eller simma ut i sjön och dränka mig… Man har så ont, man har så fruktansvärt ont inuti så det går nästan inte att beskriva.

 

Tankarna resulterade i att Dan, en kväll när han var i sommarstugan tillsammans med sin familj, tog en överdos sömntabletter.

– Man kommer till en punkt när man inte orkar tänka på barn och anhöriga. Hur ska man orka med det när man inte ens orkar med sig själv? En människa som tar livet av sig är den ensammaste i världen, säger han.

Men livet tog inte slut där och då. Dan Eriksson hamnade på sjukhus och när han vaknade upp på intensivvårdsavdelningen hade han, vid 40 års ålder, en enda önskan i huvudet.

– Jag ville säga ”jag är homosexuell”. Men jag kunde inte.

 

Samhällets resurser räcker inte alltid till när man befinner sig i den situation Dan Eriksson just då befann sig.

– När jag var mitt inne i det värsta eländet hjälpte det inte ens med terapeuter – för att sådant ska ge resultat måste man vilja prata. Jag hade inget att prata om, jag hade inte ens lust att leva. Däremot sprang jag, även när jag mådde som sämst. Löpningen gav endorfiner, och det var skönt att få upp pulsen och bli svettig.

 

Ett antal år senare gjorde Dan ett nytt försök att avsluta sitt liv med hjälp av tabletter. Den här gången var han ensam. Men precis när han svalt tabletterna ringde han ett sista samtal, till en kvinna han beskriver som sin allra bästa vän, den idag 86-åriga Edit.

– Min före detta svärmor, en helt fantastisk människa. Hon förstod direkt vad som hänt, och såg till att jag fick hjälp att överleva.

FOTO: Peder Lundkvist. Det krävdes två självmordsförsök innan Dan Eriksson började leva som den han är. Efter många år av förnekelse och psykisk ohälsa känner han sig nu lycklig, och vill hjälpa andra att förstå hur viktigt det är att våga vara den man är.

 

Idag lever Dan Eriksson ensam i sitt hem, har fått diagnosen bipolär sjukdom och behöver medicinering med litium för att hålla sjukdomen under kontroll, men han känner sig lycklig.

– Att jag sitter här idag beror på att jag öppnade munnen och började prata. Jag vet att ”lycklig” är ett stort ord för många, men inte för mig. Jag har gått genom ett helvete, men jag är glad över de erfarenheter jag bär med mig från den tiden. Det kanske låter konstigt, men det är precis så det är. Om vi lever ett statiskt liv och aldrig utvecklas och förändras, vad blir det för liv?

 

FOTO: Peder Lundkvist. I många år försökte Dan Eriksson förneka och förtränga sin sexuella läggning. Efter en mörk och svart tid med bland annat två självmordsförsök berättade han, och regnbågens färger är numera även hans färger.

 

Dans sambo blev inte speciellt överraskad när Dan berättade att han är homosexuell. De är fortfarande goda vänner.

– Hon visste egentligen redan allt innan jag berättade, kvinnor har en förmåga att se rakt igenom oss män och veta mer än vi tror.

Sedan berättade Dan om sin sexuella läggning för de två sönerna, för syskonen och för vännerna.

Idag berättar han för alla som vill veta, och håller dessutom föreläsningar om vikten av att prata och acceptera sig själv.

 

Ingen, inte en enda människa, har reagerat på det sätt som Dan Eriksson förväntade sig innan han vågade prata.

– Det var mina egna fördomar som höll mig tillbaka. Men jag varken kan eller vill vara någon annan än den jag är. Nu vill jag använda mina erfarenheter för att hjälpa andra genom att berätta min historia, lyssna på dem som behöver prata och genom att ibland ställa frågan ”har du självmordstankar?” till någon.

FOTO: Peder Lundkvist. Dan Erikssons bror Anders tog livet av sig vid 24 års ålder. Porträttet av honom är alltid med vid de föreläsningar Anders nu håller. – Jag ältar inte det som hänt. Jag vill hedra hans minne och hjälpa dem som har det svårt, säger Dan.

 

Dan har dubbel erfarenhet av tankar kring självmord. Dels genom de tankar som handlade om att han själv ville begå självmord, men även de tankar man bär som anhörig. Hans äldre bror Anders tog livet av sig vid 24 års ålder.

– Herregud så många frågetecken ett självmord lämnar efter sig, och så många som berörs av det. Man blir chockad, man letar efter orsaker, man skuldbelägger sig själv. Men det är ju den som tar livet av sig som tar beslutet.

 

Som volontär i den ideella organisationen Suicide zero arbetar Dan Eriksson för att öka kunskapen om självmord som ett samhällsproblem, men hans föreläsningar är djupt personliga.

– Jag har inget manus, jag har erfarenhet. Det handlar inte om att älta det jag gått igenom, jag gör det här för att hedra min bror och för att jag vet att det finns många som befinner sig i liknande situationer som jag gjorde. Det finns statistik som visar att 1500 personer tar livet av sig varje år. Det är fyra per dag, betydligt fler än antalet dödsoffer i trafiken. Vi måste prata om självmord, vi måste våga fråga och vi måste lyssna.

FOTO: Peder Lundkvist. Det samiska ursprunget har inte varit någon stor sak för Dan Eriksson. Men intresset har väckts och han vänder sig gärna till samer som grupp när han föreläser om homosexualitet och självmord. – Som man i det samiska samhället ska man helst vara stark och klara sig själv. Men det är inte fel att visa sig svag ibland.

 

Intresset för det samiska ursprunget har kommit successivt. Han ser sig själv som same, men känner inte att det påverkat hans liv på något speciellt vis.

– Jag är same och stolt över det, men det varken är eller har varit någon stor sak för mig. Mina tidigare erfarenheter av det samiska handlar mest om konflikter, både interna konflikter samer emellan och konflikter mellan samer och övriga samhället. Vi behöver vara eniga, det finns ändå så mycket att ta hänsyn till, myndigheter, bete, ekonomi… och som man i det samiska samhället ska man helst vara stark och klara sig själv. Men det är inte fel att visa att man är svag ibland.

 

Dan Eriksson vänder sig gärna till samer som grupp när han håller sina föreläsningar.

– Jag tillhör det samiska samhället, och jag vill vara en katalysator och få igång diskussioner om både självmord och homosexualitet även där. Men de jag helst av allt vill nå med mina föreläsningar är männen, oavsett vilka de är och var deras rötter finns. Männen är överrepresenterade när det gäller självmord, och tyvärr svårast att nå.

 

Det råd Dan Eriksson vill ge till den som mår dåligt är kort och koncist:

Prata.

Rådet till den som anar att någon mår dåligt är lika kort och koncist:

Lyssna.

– Det är så viktigt. Vi måste prata, vi måste lyssna. Vi behöver inte förstå, men vi måste bry oss om varandra. Och ibland måste vi våga ställa frågan ”Har du självmordstankar?”. Det är svårt, men det är inte farligt att prata om det.

 

Detta reportage har tidigare varit publicerat i tidningen Samefolket nr 6/2018. Foto Peder Lundkvist/Text Marianne Hofman