070-344 20 23

Utmana den kulturella makten och förändra berättelsen om Sverige. Den uppmaningen kommer från Mats Jonsson, en av Sveriges bästa serieskapare, tillika en av deltagarna vid Bok & Vandring 2019. Han har rötterna i Arjeplogs kommun, men är uppvuxen i Bollstabruk. Foto: MARIA SÖDERBERG

”Därför är det den kulturella makten som måste utmanas för att förändra berättelsen, ge den fler teman, fler spår och vindlingar. Till de som bor kvar i alla Sveriges Bollstabruk vill jag säga: räta på ryggen. Ni är inte bidragsberoende, det är hos ER välståndet uppstår. Till oss utflyttade vill jag säga: minns, prata och berätta!”

Tal vid Bok & Vandring i Jäckvik 2019

De flesta av mina kompisar var födda på BB i Sollefteå. Några hade sett dagens ljus i Härnösand, nån enstaka märkvärdig typ hade ploppat ut i Örnsköldsvik. Och så jag, född i Södertälje, dit mina föräldrar sökt sig när Norra Norrland skulle tömmas på överflödig arbetskraft.

Men Mälardalen blev aldrig hemma, och ett år gammal hamnade jag i Bollstabruk. En fullständigt levande ort mitt i Ådalens skogsindustridistrikt, med sågverk, massafabrik, högstadium, vårdcentral, brandkår, tre mackar, tre kiosker, tre frikyrkor och fyra klädaffärer på den smala remsan mellan bondland och världsmarknad, med älven i ögonen och de granskogsklädda bergen i ryggen. Det blev min barndoms landskap, som fortfarande präglar hur jag ser på världen. Hur lång ”en kilometer” är, kommer alltid att definieras som sträckan Bollstabruk-Lindholmen, ”en mil” som sträckan Bollstabruk-Kramfors. Att solen går upp i öster vet jag för att den går upp över Ångermanälven.

Trettio år senare fanns inte mycket kvar av min barndoms landskap. Bergen stod kvar, även om vissa blivit kalhuggna, älven flöt förstås, men Bollstabruk var förändrat. Mina kvällspromenader somrarna och jularna då jag var hemma blev sorgligare och sorgligare. Butik efter butik försvann, tillsammans med människorna.  3600 invånare hade blivit 1800 och bara Konsum fanns kvar. Genomfarten, den en gång så levande butiksgatan, kantades av tomma, förfallna hus värdiga en spökstad i vilda västern. Folk jag pratade med skakade på huvudet. Skämdes över hur det blivit. På den smala remsan mellan bondland och världsmarknad tog ingen något ansvar.

Och ledigheten tog slut och jag tog tåget tillbaka till Telefonplan, det ”kreativa kluster” i södra Stockholm där allt expanderar, växer, exploderar – tusentals nya bostadsrätter här, tre vinstdrivande friskolor där, en ”Inkubator” för riskkapitaldrivna apputvecklare här, en sociala medier-byrå i en gammal industrilokal där.  Och jag såg det som nåt självklart alltihop. Vinnarna här och förlorarna där. Där uppe, i ett vagt ”norrut” där samhällsbygget rullas tillbaka neråt landet.

Men så såg jag sprickor i bilden jag målat upp. För sågverket finns ju kvar. Och massafabriken med. Hela Ådalens skogsindustri är koncentrerad till två enorma enheter i Bollstabruk, som tillsammans producerar mer än alla de gamla tillsammans. Om Bollstabruk varit egen kommun hade dess bruttoregionprodukt per capita varit i nivå med Stockholms. Men medan det rika Stockholm expanderar så snabbt att vård, service och kommunikationer inte hänger med, förfaller det rika Bollstabruk. Automatiseringen har gjort tusentals arbetare till ett par hundra, och då flyttar man förstås, så att underlaget för både butiker och beskattning sjunker. Sågens och fabrikens vinster beskattas av staten, som hellre skjuter till pengar i Mälardalen, där folket finns. Kapitalet som äger såg och fabrik investerar hellre i startupbolag söderöver, och ja… vill man hårdra det kan man säga att det är vinsterna från platser som Bollstabruk som driver Telefonplans expansion.

Insikten följdes av en fråga, formulerad som av ett barn: ”men hur får det vara så här?” ”Hur får det VARA så orättvist?”.  Svaret jag fann var det här:

Det handlar om att den ekonomiska, politiska och kulturella makten i Sverige är koncentrerad till Stockholm. Storföretagen styrs därifrån, investerar där. Riksdag, regering, myndigheter och lobbygrupper finns där, liksom medieföretagen och den så kallade kultureliten. De servar framförallt den urbana medelklass som i kraft av hur många de är, hur rika de är, hur krävande och högljudda de är när de inte får som de vill, är de som skriver berättelsen om Sverige. De 10% som bor i Norrland skulle inte kunna påverka det här även om de startade ett eget parti och alla i Norrland röstade på det. Staten och kapitalet rubbar man inte i första taget, för berättelsen om Sverige är så stark, så dominerande att det inte förändrar någonting att vi har en statsminister som växte upp bara 17 kilometer från Bollstabruk.

Därför är det den kulturella makten som måste utmanas för att förändra berättelsen, ge den fler teman, fler spår och vindlingar. Till de som bor kvar i alla Sveriges Bollstabruk vill jag säga: räta på ryggen. Ni är inte bidragsberoende, det är hos ER välståndet uppstår. Till oss utflyttade vill jag säga: minns, prata och berätta! Glöm inte var vi kommer ifrån! För besluten, tidningsartiklarna, romanerna och filmerna som långsamt skriver berättelsen om Sverige uppstår inte ur ingenting, utan ur samtalen vi har på jobbet, på krogen, på Facebook, på tåget på väg hem från en musikfestival. Och till politikerna, företagsledarna, mediecheferna och den urbana medelklass som bär upp dem vill jag säga: Lyssna! För det finns ett helt land där ute, och det har varit bortglömt länge nog.

Mats Jonsson​