Föreläsningarna om tvångsförflyttningar väckte frågor och känslor hos åhörarna. – Jag blir så ledsen när jag tänker på hur det var. Det var inte bara vi samer som drabbades, även renarna hade hemlängtan, och ville tillbaka, bara tillbaka, sa Anna-Maria Blind.
Ett hundratal personer lyssnade till fredagens föreläsningar om tvångsförflyttningar av renar och renskötande samer. Hårda fakta, årtal och gränser på kartan varvades med personliga berättelser om en del av historien som skolans läroböcker inte presenterar.
– Det är bra att vi får fakta istället för rykten. Min familj var bland de sista som blev tvångsförflyttade, och jag känner inte tillhörighet någonstans. Jag gråter varenda gång jag tänker på det, sa Anna-Maria Blind.
I år har det gått 100 år sedan tvångsförflyttningar av samer och renar inleddes. Johannes Marainen var först ut bland föreläsarna under Samiska veckans temadag om tvångsförflyttningar. Han har forskat i ämnet, och berättade hur gränserna mellan Sverige, Norge och Finland stängdes och områden som tidigare nyttjats för renbete plötsligt blev oåtkomliga för renskötarna.
Johannes Marainen inledde temadagen om tvångsförflyttningarna. Han slår fast att förflyttningarna inte i något fall skett med samernas egen fria vilja, och menar att staten bör ta sitt ansvar och erkänna att man gjort fel.
– Det fanns släkter som flyttade frivilligt. Men de gjorde det för att de visste vad som skulle hända. Det fanns fyra alternativ. Att göra det som ett fritt val, med alla renar, att bli hänvisad till ett område med alla renar, att bli hänvisad ett område utan att få ta med sig alla renar, eller, till sist, bli förflyttade och tvingas betala för det, berättade han.
Intresset för föreläsningarna om tvångsförflyttning var stort. Ett hundratal personer kom till medborgarhuset i Arjeplog.
Johannes Marainen visade också två av de “ansökningar” om att få flytta som ska anses bekräfta att flytten skett frivilligt. Handskrivna dokument, med en uttryckt begäran om att få flytta med sin renhjord. Ett av dokumenten gällde hans egen farfar.
– Han var analfabet. Han kunde inte skriva så här fin svenska. Det han har skrivit är sitt bomärke. Men staten har papper på att det var frivilligt, och riksdagen blev vilseförd. Samer har ställts mot varandra på grund av tvångsförflyttningarna. Jag tycker att det är staten som ska lösa det här. Pengar hjälper inte, men en ekonomisk kompensation skulle i alla fall vara ett sätt att erkänna att man gjort fel, sa Johannes Marainen.
Kristina Utsi Boine presenterade tvångsförflyttningen genom att följa en kvinna och hennes familj.
Kristina Utsi Boine berättade om hur hon försökt förstå det som skedde genom att följa en kvinna, Inga, född 1854 i Kautokeino.
– Familjen flyttade mellan vinterbetet vid norska kusten, och sommarbetet i det som nu är Finland. Men undan för undan stängdes gränserna, och familjen blev brickor i statsmakternas spel. De fick valet att slakta eller flytta. 1920 var Inga 66 år gammal och änka. Hennes äldsta son flyttade till Arjeplog. Han finns med på en bild som tagits i Mavas 1923.
Elin Anna Labba började intressera sig för tvångsförflyttningarna för sju år sedan. Det har nu resulterat i boken Herrarna satte oss hit, som kommer ut i januari.
– Jag ville veta mer om min egen familjehistoria. Min familj är en av många i Sápmi där det varit tyst, där man inte pratat om detta. Så gick jag vidare och pratade med andra familjer. och det blev över hundra intervjuer, över hela Sápmi. De flesta jag intervjuat har jag träffat flera gånger, jag har besökt kyrkogårdar, jag har besökt alla de gamla boplatserna och jag har försökt förstå hur det var, vad som hände.
Efter sju år är Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit nu klar för utgivning.
Hon berättade om ord som ständigt återkommit i de olika intervjuerna. Ord om sorgen över att förlora sin gamla boplats, ord om de tunga ackjorna, och om Herrarna, makthavarna, som bestämde allt över huvudet på samerna.
– Jag har hört berättelser från de som stängde kåtan vid sommarbetet precis som vanligt, i tron att de skulle återvända nästa sommar. Men de kom aldrig tillbaka. Under vintern fick de beskedet att de måste flytta, och de tvingades göra det direkt. Man rycktes upp från sitt land, sitt sammanhang och sin släkt. Jag har också fått många berättelser om de tunga ackjornas rajd, hur man köpte och tog med sig salt, mjöl och annat, allt man kunde, eftersom man inte hade en aning om vad som fanns dit man skulle komma. Det kanske är lättare att berätta om det än om vad man faktiskt kände.