Ett väl utfört arbete ger yrkesstolthet. Bengt Melin har många mil som yrkeschaufför bakom sig, och trivs bra i plogbilen.
– Nu, när jag vänder plogbilen och kör tillbaka, ska jag kunna tänka: det här blev så bra som det bara var möjligt att göra det idag. Att se resultatet ska vara en belöning, det ger yrkesstolthet.
Bengt Melin är en av de plogbilschaufförer som ser till att vägarna i Arjeplog inte bara hålls framkomliga, utan oftast dessutom i väldigt bra skick under vintern.
Han har precis vänt och stannat med plogbilen på vändplanen i Örnvik. Första delen av plogsträckan är avklarad, och det är dags för morgonkaffe. Nybryggt, direkt från bryggaren som sitter fastmonterad på golvet vid förarstolen.
Lyx i lastbilen. Välförtjänt morgonkaffe, direkt ur bryggaren, på parkeringen i Örnvik.
Det är ungefär samma tid på morgonen som jag vanligtvis brukar dricka mitt morgonkaffe. Skillnaden är att Bengt Melin och andra plogbilschaufförer oftast redan har jobbat flera timmar när jag vaknar.
– Ibland kliver jag upp klockan två, idag blev det klockan tre. Sen vet man ju inte hur många timmar plogbilen måste vara igång, det beror på vädret. Det finns inga säkra och fasta tider i det här jobbet. Det kan vara tjugofem grader kallt på kvällen, men innan morgonen kan det ha snöat så mycket att vi blir utringda.
En del vägsträckor är mer utsatta än andra för snödrev, till exempel sträckan mellan Fårholmen och Svelloholm strax utanför Arjeplog. Den ingår inte i Bengt Melins plogsträcka, men om det behövs så släpper han ner plogen när han passerar.
– Så gör vi, det är självklart. Den som kommer först släpper ner plogen. Men om det driver riktigt mycket krävs det nästan en egen bil som bara kör fram och tillbaka där.
Spår i snön, men inga djur. – Oftast ser jag inte till så många älgar eller renar. De hör plogbilen på långt håll, och går undan, säger Bengt Melin.
Den plogsträcka Bengt Melin ansvarar för sträcker sig från korsningen Norra Bergnäs-vägen/Örnviksvägen längs den allmänna vägen fram till Örnvik. Dessutom har han några sidovägar, så kallade enskilda vägar där föreningar står för underhållskostnaderna. Den längsta sidovägen går in till Rebnisluspen.
Uppgörelserna är lite olika för plogning längs de enskilda vägarna. För vägföreningar innebär varje plogsväng en utgift ur föreningskassan, och trafikmängden kan variera mellan olika veckor eller månader. Några föreningar vill därför själva meddela plogbilschaufförerna när de vill ha plogat, andra låter chauffören avgöra när det behöver plogas.
– Om man kommunicerar med varandra så är det enklare. Jag vet ju rätt bra vilka som bor och kör längs de här vägarna, och jag brukar försöka se till att de som behöver komma i tid till jobbet har nyplogad väg när de ska iväg på morgonen, säger Bengt Melin.
Ska vägen plogas eller inte? Bengt Melin mäter snödjupet på Rebnisvägen.
När det gäller Rebnisvägen är överenskommelsen att den ska plogas vid 7 centimeter snödjup, och Bengt har med sig tumstocken.
– Det är inte fullt sju centimeter här, och då är det lite svårt att bestämma hur man ska göra, säger han efter att ha mätt snödjupet vid korsningen.
Efter att ha kollat väderleksprognosen och funderat en stund bestämmer sig Bengt för att ploga.
– Det är bra med en städsväng ibland, Om man håller strikt på sju centimeter, och lämnar allt som är under sju centimeter blir det fort tolv-femton centimeter som trampas fast i vägen, och då kommer andra bekymmer.
Bengt Melin har ingen specifik plogutbildning. Han vet inte ens om det finns någon sådan utbildning.
– Nej, jag tror inte att det finns. 1990 blev jag åkare med egen bil, och hade plogsträckan till Lutton i några år. Jag minns inte, det kanske var någon som hjälpte mig att sätta fast plogen på bilen, men någon annan hjälp hade jag nog inte. Jag kör mest på känsla. Nu är det andra året jag har den här sträckan och jag har fått en hel del uppskattning för mitt jobb, så då måste man ju säga att det går bra, säger han.
Uppskattande ord till plogbilschaufförer och snöröjare i Arjeplogs kommun dyker upp då och då, inte minst i sociala medier. Vägarna i Arjeplog anses vara mer välplogade än i grannkommunerna, och många ställer sig frågan varför.
– För att vi blir utkallade snabbt, innan snön hinner trampas fast och för att vi är jävligt duktiga, säger Bengt Melin och skrattar.
Så tillägger han att det skulle kunna vara lika bra på andra ställen.
– Det finns plogbilar och duktiga chaufförer överallt. Men, någon godkänner ju den plogning som görs, och är den godkänd så är den.
Jobbet som plogbilschaufför är ganska ensamt, och i en utomståendes ögon kan det te sig rätt långtråkigt att köra samma vägsträcka gång på gång, i låg hastighet, ofta i mörker och snöyra.
Men Bengt Melin trivs.
– Det är rätt skönt, ibland kör jag en hel dag utan att ens slå på radion. Jag vill hellre vara ute och ploga varje dag än gå och trampa i garaget.
Efter alla år och alla hundratusentals mil som yrkeschaufför har Bengt Melin sett en hel del på vägarna. Och han har ett par tips till sina medtrafikanter:
– Många irriterar sig på grusåtervinningen längs grusvägar. Den innebär att vägarna blir lite smalare, men det är inga problem att mötas om man tar det lugnt. Man behöver inte alltid ha så bråttom.
– Tänk dig för innan du svänger ut på vägen framför en fullastad timmerbil eller långtradare bara för att inte hamna bakom den. När du svänger ut är din hastighet låg, och det är inte lätt att få stopp på en fullastad timmerbil.
– Du behöver inte alltid stanna när du möter plogbilen, men sakta alltid ner och håll ut ordentligt åt sidan. Du ser inte vad som finns i snöröken bakom plogbilen, och på mindre vägar täcker plogen en stor del av vägen. Om vi håller ut för mycket med plogbilen gör vi en anvisning för andra att köra av vägen.