Vad utmärker den perfekta wobblern? Mikael Juntti provar sig fram, men har inte svaret på den frågan. I alla fall inte ännu. FOTO: Peder Lundkvist
Drömmen finns där, i källaren i ABF-huset, eller Nomadskolan som huset också kallas. Drömmen om den perfekta wobblern.
Den hålls vid liv av Carl-Hendrik Melin och Mikael Juntti. Dag efter dag, kväll efter kväll, sitter de där och formar, finputsar, limmar, lackerar och funderar.
– Vi lägger nog mer tid på det här än på fisket, säger Carl-Hendrik och skrattar.
Fiske är ett av Carl-Hendrik Melins stora intressen. Wobblertillverkning ett annat. FOTO: Peder Lundkvist
Ingen av dem är född och uppvuxen i Arjeplog. De kom hit delvis på grund av arbete, men framför allt för miljön och fiskemöjligheterna.
– Arjeplog har allt, här finns alla möjligheter till ett fantastiskt fiske. Kan man ens tänka sig något finare än att fara ut en sommarkväll på Uddjaur med båt och fyrahästare?, säger Mikael Juntti.
Mikael Juntti har tidigare ägnat sig åt flugbindning, men när han via jobbet träffade Carl-Hendrik Melin väcktes hans intresse för att testa göra wobblers.
– Jag satt på balkongen och karvade wobblerkroppar, men kom inte så mycket längre. Jag bor i lägenhet, och hade ingenstans att vara för att lackera, berättar Carl-Hendrik.
Förut satt Carl-Hendrik Melin hemma på balkongen och karvade wobblerkroppar med kniv. Nu använder de en hemmabyggd fräs för att forma balsaträbitarna. FOTO: Peder Lundkvist
Så fick de, via ABF, möjlighet att använda en källarlokal i gamla Nomadskolan.
Här tillbringar de nu massor av tid, i princip årets alla dagar.
– Någon av oss här har varit här varenda dag, utom julafton. De dagar jag jobbar åker jag ibland hit på rasterna, säger Carl-Hendrik.
Mikael är arbetslös just nu, och för honom betyder det mycket att ha en plats att gå till för att göra något, i synnerhet under vintern.
– Vad kan man göra i en lägenhet? Jag vill inte sitta och titta på tv hela dagarna. Det är bra att gå hit, dels har jag något att syssla med, och den sociala biten är viktig. Det finns alltid folk i huset, och ibland kommer någon in hit på studiebesök, säger han.
När de fick tillgång till lokalen ägnades mycket tid åt att skapa förutsättningar för wobblertillverkning. Utrustningen har de konstruerat och byggt själva och mycket är återvunnet material. Här finns bland annat en kopier-fräs som gör det möjligt att skapa flera exakt likadana wobblerkroppar och ett roterande stativ som används när de färdiglackerade wobblerkropparna ska torka.
Hyllorna är fyllda med stora och små lådor där allt möjligt som kan vara användbart sparas. Färger, mallar för färgläggning, krokar, balsaträbitar, ringar och ögondekaler.
– Jag gillar att testa olika färger och mönster. Om man lägger en mall över wobblerkroppen innan man sprayar på färgen kan man få fina effekter, berättar Carl-Hendrik och visar en wobbler med mönster från en virkad duk.
Att åka ut på Uddjaur en sommarkväll för att fiska med en egentillverkad wobbler är en svårslagen upplevelse, menar Mikael Juntti. FOTO: Peder Lundkvist
På väggen bakom Mikael hänger ett antal mer eller mindre färdiga wobblers i olika färger.
– Det är svårt att säga att en viss färg är bättre än den andra. Det är väldigt olika vid olika tillfällen. Jag hade en riktig fuling, en som jag inte alls lagt ner mycket jobb på. Den var kantig och skrovlig, men jag fick en öring på ett kilo på den, berättar Mikael. En annan gång hade jag en wobbler där jag inte alls var nöjd med gången i vattnet, men jag ville fortsätta att prova den och bytte sked. Sedan fick jag en öring på tre kilo. Man måste prova sig fram, och vi är bara nybörjare.
Carl-Hendrik håller med om att det är svårt att säga att ett bete med en viss färg eller form alltid är det bästa.
– Det är olika vad fisken vill ha. Ibland får man bra på guldfärgade, nästa gång man är ute får man inget alls på guldfärgade. Då börjar man fundera över om man vevade för fort, körde båten för sakta, eller om det skulle ha varit grön färg istället.
Båda två har läst allt de kommit över om wobblertillverkning, för att lära sig så mycket som möjligt. Men det finns förstås en del hemlighetsmakeri, där man måste prova sig fram för att hitta den optimala lösningen.
– Det finns i princip ingen som avslöjar hur man fördelar vikterna i en wobbler, så där handlar det om att prova, och prova igen, säger Carl-Hendrik.
Vikterna som placeras i wobblerkroppen påverkar gången i vattnet, och för att prova det används ett badkar, där wobblern dras fram och tillbaka.
– Jag brukar göra sju-åtta likadana kroppar, med olika viktning och skedar. Om det går bra är fyra av dem okej, resten kommer inte längre än till badkaret, säger Mikael.
Men varken Carl-Hendrik eller Mikael sörjer de wobblers som inte blir bra. De fortsätter att fundera och försöka. Ytterst handlar drömmen om en wobbler som lockar storöringen, men skapandet i sig självt är också viktigt.
– Jo, det här är nästan roligare än att fiska. I alla fall så lägger jag mer tid på att göra wobblers än att fiska, säger Carl-Hendrik.
Några månader till kan de ostört fortsätta ägna tid åt sin hobby. Men vad som sker när ABF-huset ska tömmas är oklart. Det besked som kommit från politiskt håll är att man ser över alternativa lokaler, och att tanken är att ingen verksamhet ska ställas ut på bar backe. Men varken Mikael Juntti eller Carl-Hendrik Melin vet hur det blir.
– Vi har bara våra lägenheter där vi bor, och där kan vi inte hålla på med det här. Men vi hoppas förstås få möjlighet att fortsätta, säger Carl-Hendrik Melin.