070-344 20 23

Gamla Dainakbron. Den kopplade samman glesbygd och stadsbygd genom sin betydelse för Sveriges behov av bly från Laisvall. FOTO: Carl-Erik Wallström

Under högerregeringens åtta år (2006 – 2014) vid makten har marknadskrafterna tillåtits ta över mycket av politiken genom att en ohejdad nyliberal politik förts. Politiken har missgynnat de flesta som bor i glesbygden och kraftigt gynnat vissa priviligierade grupper i storstäderna. Detta har – med rätta – skapat ett stort missnöje bland de som inte bor i storstadsområdena.

En av de viktigaste framtidsfrågorna för politiken är därför att se till att marknaden fungerar i ett land med en liten befolkning och en stor yta. Hittills har det fungerat dåligt. Ökad ojämlikhet och större orättvisor är resultatet av den förda politiken.

Missnöjet med den förda politiken har skapat stora framgångar för Sverigedemokraterna i de senaste valen. Partiet har gått bäst i glesbygdskommunerna medan framgångarna i storstadskommunerna varit mindre.

De så kallade liberala inslagen i Januariöverenskommelsen tyder också på att samarbetspartierna (Liberalerna och Centern) inte har förstått allvaret i den uppkomna situationen. Man fortsätter att gynna de som redan gynnats. Och därför skapas ytterligare missnöje.

Marknaden, i dess nuvarande form, och glesbygden kan inte fungera tillsammans för alla medborgare på ett bra sätt. Det sammanhänger i första hand med att marknaden kräver många och köpstarka kunder, koncentrerade på en liten yta, för att fungera. Eftersom glesbygden per definition är få människor på en stor yta innebär det att de kunder som krävs inte finns där för att marknaden skall fungera. De människor som bor i glesbygden platsar således inte i en så utpräglad marknadsstyrd ekonomi som vi nu har i Sverige.

Ständig tillväxt löser inte alla problem, utan skapar nya, menar krönikören. Exempelvis en utarmning av glesbygden, till förmån för tätorten. FOTO/ARKIVBILD (vy från Hammarbybacken, Stockholm) Maria Söderberg

Politiken har fört med sig att befolkningen i storstadsområdena ökar kraftigt medan glesbygden utarmas. Det i sin tur skapar stora problem. Bostadsbristen, kollektivtrafiken, trängseln och annat är storstadens problem. Nedläggning av skolor, affärer, busslinjer och annat är glesbygdens problem.

Ständig tillväxt är marknadens lösning på alla problem. Dagens förhållanden gör att det kan ifrågasättas om ständig tillväxt är lösningen på framtidens problem. Kan ständig tillväxt, marknadisering av viktiga samhällsfunktioner och klimatkrisens lösning samsas inom en sammanhållen gemensam politik för Sverige. Det är tveksamt.

Tillväxt kan skapas på två sätt nämligen; ökad koncentration av befolkningen till några storstadsområden och/eller ökad befolkning genom invandring. Marknaden kräver fler och fler kunder för att kunna expandera.

Eftersom vi knappast kan öka invandringen så återstår det bara en väg att gå om vi skall behålla nuvarande politik. Det är att flytta folk från glesbygden till storstadsområdena. Detta är inte möjligt om vi skall behålla en levande glesbygd. Detta är inte heller möjligt om vi skall behålla ett levande Sverige eftersom stadsbygden knappast kan överleva om man inte har tillgång till en levande glesbygd som producerar de resurser som storstadsområdena behöver. Tömmer vi glesbygden på befolkning uppstår givetvis stora svårigheter.

Någon säger givetvis att vi kan öka tillväxten genom ökad export. Kortsiktigt kanske vi kan det. Men, eftersom de flesta länder står inför samma problem kan man inte lita på att exporten är lösningen. Lösningen måste skapas på hemmaplan.

Glesbygden är en tillgång för Sverige, och måste betraktas som en sådan. Det menar Carl-Erik Wallström. FOTO/ARKIVBILD (Gautosjö): Maria Söderberg

Därför krävs det givetvis en sammanhållen politik som fungerar bra både för stadsbygd och glesbygd. Det grundläggande i en sådan politik måste vara att marknaden får dra sig tillbaka och att politiken tar ett större ansvar för samhällsutvecklingen. Givetvis betyder detta att det blandekonomiska samhället återupprättas med en effektiv politisk styrning av marknaden med ökad jämlikhet och välstånd i hela landet.

Några viktiga utgångspunkter för en sådan politik bör vara:

  • Glesbygden är ingen belastning för landet utan en viktig tillgång.
  • Storstaden skall betala glesbygden för alla resurser som glesbygden producerar och som storstaden behöver för att överleva.
  • En rejäl del av skatten på de vinster som uppstår av produktion av el och andra viktiga råvaror som produceras i glesbygden skall gå till de kommuner som drabbas av alla olägenheter som uppstår på grund av denna produktion.

Politikens största uppgift inför nästa val är givetvis att bryta utvecklingen mot ännu mer marknad och ännu mindre samhälle. Detta kan politiken endast göra om man förmår att utifrån en korrekt samhällsanalys skapa en trovärdig berättelse om vilken framtid för Sverige som medborgarna vill ha.

Det vill säga en berättelse som både glesbygdsbor och boende i stora befolkningscentra kan tro på. Både för dem själva och för deras efterkommande. Ingen skall behöva vara rädd för framtiden utan alla skall känna framtidstro och optimism.

Visioner som flertalet med glädje och tilltro accepterat har politiken skapat förr och jag är övertygad om att det är fullt möjligt att göra det igen.

Sveriges invånare lever i två skilda världar och det verkar som att de aldrig kommer att kunna mötas. Detta mönster måste brytas. Vi kan inte leva i två världar. Det vill säga; vi skall fortsätta att leva tillsammans i ett Sverige.

Carl-Erik Wallström