Från 15 februari 2011: Jims berättelse berörde mig djupt. Av flera orsaker. Dels på grund av hans sorg över att förlora sin livskamrat in i en värld där han inte kunde nå eller hjälpa henne, dels på grund av hans beslutsamhet och mod att börja om. Jag och Jim höll kontakten i flera år efter det här reportaget, han berättade om sitt nya liv tillsammans med Liuka och jag gladdes med honom varje dag. / Marianne
Att somna ensam. Vakna ensam. Leva ensam. Det kan vara svårt.
-Det handlar om en ständig kamp, varje dag. Jag trodde aldrig att det skulle vara så tungt, säger Jim Lundqvist.
Men för den som har viljan, modet och styrkan finns vägar ut ur sorg och ensamhet. Och för kärleken finns inga gränser.
I 46 år levde Jim och hans älskade hustru tillsammans, och delade både glädje och sorg.
Men de sista åren präglades av en ojämn kamp mot en oresonlig motståndare, som slagit klorna i Jims hustru. En motståndare vid namn Alzheimers sjukdom.
Till sist tvingades Jim ge upp. Han klarade inte längre av att själv hjälpa sin hustru, och hon bor numera i ett boende med vård och tillsyn dygnet runt.
För Jim började en ny kamp – att leva i ensamhet.
-Det är svårt, oerhört svårt, säger han och torkar sig försynt i ögonvrån.
Så föddes en dröm om att hitta en väg ut ur ensamheten. Som forskare och fil. dr. i botanik har Jim lång erfarenhet av att använda datorer och internet. Han registrerade sig på en datingsida, och plötsligt upptäckte han henne – Liuka från Kina.
-Det sa klick direkt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men jag bara skrev spontant precis hur jag kände och tänkte. Det var tydligen bra, för jag fick svar, berättar Jim.
Efter flera månaders intensiv kontakt via internet bestämde sig Jim i somras för att åka till Kina och träffa Liuka. Det skulle bli Jims första besök i Kina, och hans första utlandsresa på egen hand.
-Nog har jag rest en hel del, framför allt i yngre dagar. Men bara i grupp, aldrig ensam på det här sättet. Det var en upplevelse i sig.
Bara en enda person hemmavid kände till Jims planer. Att inte avslöja något om resan i förväg var ett medvetet och noga genomtänkt beslut av Jim.
-Jag tyckte det var onödigt, visst var jag säker på mina känslor, men det är ändå något speciellt med att träffas på riktigt, och man vet ju aldrig hur det går. Själv kände jag att det får bära eller brista, jag vill försöka tro på framtiden, och jag vill inte vara ensam.
Så kom det sig att många av Jims släktingar, vänner och bekanta väntade förgäves på honom utanför kyrkogården den där julidagen förra sommaren, när en av hans tidigare grannar skulle begravas.
Ingen av dem anade att Jim i samma ögonblick klev in i ankomsthallen på flygplatsen i Peking.
-Efter ett par dagar skickade jag e-post, och meddelade att jag var i Kina. Men folk trodde inte det var sant, berättar han och skrattar.
Första besöket i Kina varade en månad. Jim och Liuka bodde hos hennes syster, och trots en envis maginfluensa njöt Jim av varje stund. Han var inte längre ensam.
När krafterna återvände, gjorde Jim och hans sällskap utflykter i området, och den erfarne botanikern kom i kontakt med växter han aldrig sett i verkligheten förut.
-Jag är forskare, och har alltid tyckt om att utforska nya saker och områden. Nu har turen äntligen kommit till Kina, säger han med glädje i rösten. Tyvärr kan jag ju inte ta hem växter och lägga i press, men kameran är alltid med, och bara från den första utflykten har jag nog 150 bilder av olika växter.
När jag träffar Jim i hans hemtrevliga lilla lägenhet i Arjeplog är det inte många dagar kvar innan han ska ge sig av igen. Till Peking med flyg, sedan fyrtio timmar med tåg. En lång resa, för kärlekens skull.
-Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att bli ensam. Men så vann jag högsta vinsten, säger han och skiner upp när han tittar på ett foto från sitt första besök i Kina. Ett foto av honom och Liuka.
Nu är de tillsammans igen.
Ovanstående artikel infördes i Arjeplognytt den 15 februari 2011