Vår historia finns överallt i landskapet, men är inte alltid så lätt att se och förstå för ett otränat öga. Vid Silvervägen, inte långt ifrån norska gränsen, finns nu lättillgänglig information på tre språk, svenska, engelska och pitesamiska. – Här fanns en plats för att samlas, inte för att skiljas av en osynlig gräns, säger Gry Helen Sivertsen. FOTO: Maria Söderberg
De nya informationsskyltarna intill stallotomterna vid Skärrim invigdes i bästa tänkbara väder.
– Vi vill visa att människan är en del av landskapet. Det här fjällandskapet var tidigare ett sorts centrum, en plats att samlas och inte skiljas av en osynlig gräns, sa Gry Sivertsen från Silvermuseet när hon presenterade idén bakom skyltningen vid stallotomterna.
Ingela Bergman, t.v. i bild, berättade om forskningsresultaten från Silvermuseet/INSARC. Resultaten visar bland annat att Stallotomterna vid Skärrim är boplatser av en typ som användes i cirka trehundra år, och att de kan kopplas till tamrenskötseln. FOTO: Maria Söderberg
Skärrim är ett imponerande fjäll 1 245 meter över havet precis vid gränsen mot Norge. På dess sydsida finns en dalgång där Silvervägen bryter fram. Det är ett område som visar på långvarig närvaro med härdar, stallotomter, förvaringsgropar och andra lämningar från tidigare liv. Arkeologiska undersökningar som utförts av Silvermuseet har visat att tomterna är rester av kåtor i bågstångskonstruktion, byggda på en stomme av fjällbjörk och täckta med björknäver, kanske även torv.
– Den här typen av boplats dyker upp ungefär på 800-talet och finns i bruk trehundra år. De är kopplade till tamrenskötseln, berättade arkeolog Ingela Bergman.
– Där det historiska källmaterialet försvinner ur sikte tar arkeologin vid. Det här med stallotomter är något väldigt intressant för mig, sa hon och ursäktade sig senare för att hon pratat länge.
Ett fyrtiotal personer deltog vid föreläsningen om Stallotomterna, en föreläsning som också utgjorde invigning av de nya informationsskyltarna i området. Arrangör var Silvermuseet/INSARC. FOTO: Maria Söderberg
Men de fyrtiotal i publiken som sökt sig till Skärrim såg knappast uttråkade ut. Silvermuseets nya skyltgrupper har information på tre språk; svenska, engelska och pitesamiska.
– Spännande! Silvermuseet har levandegjort forskningsresultat för allmänheten på ett kvalificerat sätt, sa Kerstin Lundin-Segerlund, länsantikvarie, som rest från Luleå över dagen för att delta i invigningen tillsammans med arkeolog Nina Granholm.
Pitesamiskan har varit huvudspråk i området, och använts både på svensk och norsk sida av gränsen. Idag är det endast ett fåtal personer som behärskar språket. En av dem är Inger Fjällås. Hon har arbetat med översättning av informationen som finns på de nya skyltarna. FOTO: Maria Söderberg
Inger Fjällås, Semisjaur-Njarg sameby, har området som sina hemmamarker och tänkte inte minst på sin pappa Johan Bengtsson som hon kunde se framför sig i renhagen nära stallotomterna. Hon har anlitats för översättning av texter till pitesamiska på skyltarna.
– Det är fint att skyltarna placerats en bit ifrån så att lämningarna får vara ifred, säger hon.
En nöjd deltagare var Mikael Gunnelbrand från Luleå.
– Min fru har sitt ursprung från det här området så vi åkte hit idag. Utställningen är mycket bra och det är enkelt ta sig hit. Man behöver inte gå långt.
Uttrycket stallo myntades i början av 1900-talet när samer pekade på dessa märkliga lämningar, som då även kallades ”stalograf ”eller ”jehnagrafvar”. Begreppet stallo lever i de sägner som finns i hela det samiska området. Stallo är i dessa ofta stor, stark och dum. De flesta berättelserna handlar om att han tillfångatar samer för att äta upp dem, inte minst små barn, men samerna lyckas med list lura sig fria. Att det inte rörde sig om gravar eller platser från något ”stallofolk” blev tidigt klart, men själva ordet stallo har levt kvar.
Orörd vildmark? Nejdå, inte alls. Det här är ett kulturlandskap som bär på vår historia. Informationen vid Stallotomterna berättar om ett samiskt brukande av området. FOTO: Maria Söderberg
Under visningen berättade Ingela Bergman om olika tolkningar av stallotomterna, men var tydlig med att de speciella runda platserna, som arkeologiskt beskrivs som tomter, är just samiska lämningar.
– Vid tiden för dessa boplatser övergår renen från vild till egendom. Man började producera överskott för avsalu, sa hon och pekade på att omvärlden låg nära. Det här var ingen isolerad plats. Vid den norska kusten fanns starka ekonomiska samhällen. Man avyttrade även varor till andra länder som England.
Visningen avslutades med att Anders Erling Fjällås, Semisjaur-Njarg sameby, berättade om dagens renskötsel. Många passade på att sitta vid kanten av den största stallotomten. ”Som en soffa”, sa en deltagare.
Text och foto: Maria Söderberg