Efter 130 år kunde de nu levande släktingarna föra Per Larsson Snounk till sin viloplats på Arjeplogs kyrkogård. Flera av deltagarna vid ceremonin betonade vikten av att känna till och förstå historien, för att kunna gå framåt.
Så fick han till slut, efter 130 år, komma hem och vila i frid – Per Larsson Snounk.
– Vi står här med sorgen och vreden över de som reducerades till forskningsföremål i rasismens tjänst och hamnade i hyllor och arkiv. Men vi står här också med en vilja att tillsammans vandra andra vägar framåt och med en längtan efter försoning, sa biskop Åsa Nyström.
Förutom kvarlevorna efter Per Larsson Snounk återbegravdes under fredagen även ett kranium på Arjeplogs kyrkogård, tillhörande en okänd man från Arjeplog. Kvarlevorna har återlämnats från Uppsala universitet respektive Lunds universitet, efter begäran från Arjeplogs Sameförening.
Ulrika Bergman och Ann-Kristin Blind, Arjeplogs Sameförening, sänker ner näverasken med ett icke identifierat kranium. En av alla de samiska kvarlevor som under lång tid förvarats i museiarkiv.
Det är drygt ett år sedan Arjeplogs Sameförening skickade in en begäran om repatriering – återlämnande – av de samiska kvarlevorna som fanns i de historiska samlingarna på Uppsala universitet och Lunds universitet.
– Vi har haft ett mycket bra samarbete med universiteten. Det som tagit tid är behandlingen hos regeringskansliet, beslutet om återlämnande ska fattas där, säger Ulrika Bergman, ordförande i Arjeplogs Sameförening.
Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, pratade om sorgen över att människor reducerats till forskningsföremål, och om viljan till försoning. – Jag känner en lättnad över att vi står här idag, förfäderna ska få vila i den jord där de hör hemma, sa hon.
Vid ceremonin medverkade bland andra representanter från Uppsala universitet och Lunds universitet, samt biskopen i Luleå stift, Åsa Nyström.
– Respekten för gravfriden är stark, det är till och med brottsligt att bryta mot den. Ändå har gravar öppnats och kvarlevor förts bort från sina viloplatser med både statliga myndigheters och kyrkans tillstånd. Vi sörjer att orden om att vi alla är skapade till Guds avbild, lika i värde och värdighet, inte ens i kyrkan fick det genomslag de borde ha fått. Även kyrkans företrädare såg på begravda människor som intressanta forskningsobjekt. Nu återlämnar vi dem, vars viloplats blev skändad, till gravens frid. Vi gör det, fast beslutna att den aldrig ska vanhelgas igen, sa Åsa Nyström.
Ett trettiotal personer deltog vid begravningen av samiska kvarlevor som återlämnats från Uppsala universitet och Lunds universitet.
Mikael Ahlund, museichef vid Gustavianum, Uppsala universitet, uttryckte tacksamhet över den ansökan som kom från Arjeplogs Sameförening.
– Vi kommer inte undan historien och de övergrepp som skett, utan bär med oss de mörka skuggorna. Det här är inte ett försök att släta över, utan ett försök att rätta till det som blivit fel. Anhållan från Arjeplogs Sameförening var det dokument vi behövde för att kunna återlämna kvarlevorna.
Liksom representanterna för Lunds universitet framhöll han att det är viktigt och riktigt att återföra de samiska kvarlevorna till Sápmi.
Fia Kaddik höll ett glödande och känslofyllt tal, som inte lämnade någon oberörd. Hon hedrade också de samer vars kvarlevor nu återförts till Arjeplog med sång och jojk.
Fia Kaddik sjöng och jojkade vid ceremonin. Hon berättade också om ett minne och en känsla hon burit med sig sedan hon var barn.
– Min far berättade om en liten flicka som de grävt upp och fört bort. ”Kom ihåg att du har en nära släkting som ligger i en pappkartong någonstans”, sa han. Det som skett är så fruktansvärt att jag har svårt att hitta ord för känslan, men ni som förstår, ni förstår.
Hon nickade mot porträttet av Per Larsson Snounk, och tillade:
– Han borde aldrig ha behövt ligga i en kartong eller hänga som ett uppmonterat skelett. Och, kom ihåg att det här pågår än idag, i vår närhet. Se på Silbojokk, där man säger att man försöker rädda kyrkogården, men kvarlevorna tar man med sig härifrån och lägger i pappkartonger på ett museum.
Om det kranium som nu återbegravts på Arjeplogs kyrkogård vet man inte mycket. Men dokumentationen visar att det kommer från Arjeplog och har skänkts till Zoologiska museet år 1852 av Erik Magnus Waldenström, som under ett par decennier arbetade som provinsialläkare i Norrbotten. 1909 överfördes det till Lunds universitets anatomiska samling. Jordrester på kraniet talar för att det kommer från en plundrad grav.
När det gäller Per Larsson Snounk finns desto mer information och dokumentation. Han var född i Luokta år 1853, och slutade sina dagar vid 39 års ålder på Långholmens centralfängelse. Då, i slutet av 1800-talet, var det inte ovanligt att kroppar från personer som avled i fängelse överläts till universitetens medicinska utbildning och forskning.
De samiska kvarlevorna som nu återlämnats till Arjeplogs Sameförening fördes i procession, under klockringning, till viloplatsen på Arjeplogs kyrkogård.
Begravningsceremonin utfördes på kyrkogården i Arjeplog, där församlingen avsatt ett område för återbegravning av samiska kvarlevor.
– Vi tror att det kommer fler kvarlevor, när inventeringar och utredningar är klara, säger kyrkoherde Mats Björk.
Han uttryckte tacksamhet över det som skedde denna dag, men påpekade också att vi inte får gömma eller glömma historien.
– Vi har alla ett stort ansvar att fördjupa kunskapen om vår historia. Vi vill framåt, men vi måste gå rätt väg. Det här handlar om historia, men det handlar lika mycket om vad vi gör här och nu.
Även Bitte Westerlund, en av de släktingar till Per Larsson Snounk som var med vid ceremonin, band samman dåtid och nutid i sitt tal vid graven.
– Dulutj – dåtid. Det är länge sedan du lämnade dina hemtrakter, men nu är du tillbaka till dina rötter. Dálátj – nutid. Vi som släktingar följer din färd som nu lett till att du rättmätigt får vila här, i denna jord.